Här är jag, eller här är en annan jag. Nä så kan det nog inte heta men här är jag med ett förändrat jag. Jag är inte jag längre. Jag har blivit den avskalade, förkuvade "någon" som inte längre räknas någonstans för jag har gett upp. Jag försöker och försöker att tänka positivt, snart är jag där och då....
Nej, nu är jag här och det händer ingenting som gör mig till den människa jag vill vara för jag har inte den kraften att ta mig dig. Jag orkar inte kämpa för det där lilla extra som skulle kunna förgylla min tid till lite positivare. Jag har helt enkelt lagt av. Jag jobbar och har ingenting att påverka mitt jobb än så länge. Jag tjänar min lön så jag kan betala mina räkningar men sedan är det ingenting kvar.
Jag har precis klarat av att min dotter fått en fin examen men det har jag fått jobba ihop till i över ett halvår och det kommer hänga i sommaren slut...men sedan....ni hör ju...sedan....
Jag får ingen semester i år heller, jag får sommarjobb. Men den som skulle behöva sommarjobb är nog min lilla dotter istället. Men har jag inte haft semester de senaste 10 åren eller vad det nu kan vara så behöver jag väl det inte nu heller. "jag får ju vara glad att jag har jobb" att sedan min nu nyss fyllda 19-åriga dotter tjänar mer än jag och bor hemma det är en annan ekvation som är svår att hantera.
Jag är avsexualiserad. Jag har absolut ingen lust kvar. Skönt för visso, men sorgligt. Jag har blivit könlös, det betyder inget längre för jag är aldrig och då menar jag ALDRIG kåt längre. Jag längtar inte ens efter närhet eller kärlek. Jag har fullt upp med att överleva och klara vardagen så det har bara lagts in och locket på. Jag har inte en tanke på att jag skulle träffa någon och jag har ingen kontakt någonstans som lockar mig. Jag är kärring på riktigt. Bitter? Kanske...
Jag har blivit en enstöring. Jobbar jag så behöver jag inte göra annat. När jag inte jobbar fixar jag vardagen åt mina döttrar. Är de inte hemma så har jag hunden som måste aktiveras. Jag är en osocial människa på min lediga tid.
Nu låter jag uppgiven och jag förstår inte varför jag sätter mig och skriver här igen. Men kanske är det för att jag måste ändra på ett och annat. Jag är inte uppgiven hela tiden. Det är fortfarande så att ingen kan sätta sig på mig. Men att jobba i en organisation där man inte räknas gör att man heller inte kan påverka. Jag ser fortfarande ur ett ovanperspektiv hur de jobbar och bemöter sin personal. När jag påpekar eller pratar högt kan det uppstå att någon snappar upp och vips så har en "mellanchef" kommit på något bra. Visst jag bjuder på det men JAG vet och DEN vet var krutet kom ifrån. Någon gång kanske om jag får ett annat jobb eller inte bli beroende av den futtiga lön jag får varje månad så ska jag skriva en bok. Jag har det mesta nedskrivet så det skulle bli en ganska rolig bok ur många perspektiv på hur illa ställt det är och hur man år 2011 kan bemöta folk.
