Inget nytt, men jag lever

Här är jag, eller här är en annan jag. Nä så kan det nog inte heta men här är jag med ett förändrat jag. Jag är inte jag längre. Jag har blivit den avskalade, förkuvade "någon" som inte längre räknas någonstans för jag har gett upp. Jag försöker och försöker att tänka positivt, snart är jag där och då....

Nej, nu är jag här och det händer ingenting som gör mig till den människa jag vill vara för jag har inte den kraften att ta mig dig. Jag orkar inte kämpa för det där lilla extra som skulle kunna förgylla min tid till lite positivare. Jag har helt enkelt lagt av. Jag jobbar och har ingenting att påverka mitt jobb än så länge. Jag tjänar min lön så jag kan betala mina räkningar men sedan är det ingenting kvar.

Jag har precis klarat av att min dotter fått en fin examen men det har jag fått jobba ihop till i över ett halvår och det kommer hänga i sommaren slut...men sedan....ni hör ju...sedan....

Jag får ingen semester i år heller, jag får sommarjobb. Men den som skulle behöva sommarjobb är nog min lilla dotter istället. Men har jag inte haft semester de senaste 10 åren eller vad det nu kan vara så behöver jag väl det inte nu heller. "jag får ju vara glad att jag har jobb" att sedan min nu nyss fyllda 19-åriga dotter tjänar mer än jag och bor hemma det är en annan ekvation som är svår att hantera.

Jag är avsexualiserad. Jag har absolut ingen lust kvar. Skönt för visso, men sorgligt. Jag har blivit könlös, det betyder inget längre för jag är aldrig och då menar jag ALDRIG kåt längre. Jag längtar inte ens efter närhet eller kärlek. Jag har fullt upp med att överleva och klara vardagen så det har bara lagts in och locket på. Jag har inte en tanke på att jag skulle träffa någon och jag har ingen kontakt någonstans som lockar mig. Jag är kärring på riktigt. Bitter? Kanske...

Jag har blivit en enstöring. Jobbar jag så behöver jag inte göra annat. När jag inte jobbar fixar jag vardagen åt mina döttrar. Är de inte hemma så har jag hunden som måste aktiveras. Jag är en osocial människa på min lediga tid.

Nu låter jag uppgiven och jag förstår inte varför jag sätter mig och skriver här igen. Men kanske är det för att jag måste ändra på ett och annat. Jag är inte uppgiven hela tiden. Det är fortfarande så att ingen kan sätta sig på mig. Men att jobba i en organisation där man inte räknas gör att man heller inte kan påverka. Jag ser fortfarande ur ett ovanperspektiv hur de jobbar och bemöter sin personal. När jag påpekar eller pratar högt kan det uppstå att någon snappar upp och vips så har en "mellanchef" kommit på något bra. Visst jag bjuder på det men JAG vet och DEN vet var krutet kom ifrån. Någon gång kanske om jag får ett annat jobb eller inte bli beroende av den futtiga lön jag får varje månad så ska jag skriva en bok. Jag har det mesta nedskrivet så det skulle bli en ganska rolig bok ur många perspektiv på hur illa ställt det är och hur man år 2011 kan bemöta folk.

Nu är jag snart redo

Jag har härdat ut och kämpat på MEN alla har en gräns och jag har nått min. Jag finner mig inte i det längre och nu skiter jag i om jag gör mig omöjlig. De ska fan få se vem de tror de spelar med. Jag har redan skrivit mina brev färdiga och får jag inte svar omgående av högsta idioten i organisationen, så lär andra få ta del av skiten. Man tror ju inte man lever i Sverige år 2011.


Någon kallade mig sunshine förut...nu är jag bara en bitter bitch!!!

Svarta ögon

Jag pratar aldrig om det vad jag kan känna in och vilka bilder som kommer till mig. Det har varit ganska lätt att bära och att hålla ifrån sig om man vill det. Ikväll tittade jag på en film på 3an och där var gerillakrig och mycket skjutande och ondska folk-mot-folk. Då minns jag tydligt igen det som hände mig i somras. Jag var på en marknad med mycket folk som strosade runt. En fin kväll och jag hade hunden med mig. Plötsligt när jag går där får jag kalla kårar och känner ONDSKA.

Hur kan man känna ondska? Jag kan bara förklara det med att när man känner kärlek så blir man sådär varm i hela kroppen. Den känslan kan man ju lätt få med sina barn och käresta. Sistnämnda gäller inte mig. Hur som helst var det en tydlig känsla av just "ondska" Jag blev stel i hela kroppen och kalla kårar for genom kroppen. Jag fick stanna upp och känna efter varför det blev så. Då ser jag tre killar gå förbi i ca 25-30 årsåldern med utländsk härkomst och han i mitten var det som det gällde. Han tittade aldrig åt mig och jag kunde inte hålla kvar blicken heller på honom för då hade jag gått sönder. Jag var tvungen att gå hem. Det var första gången detta hände mig att jag kände in ondska och ikväll blev jag påmind.

Huga... jag vill inte känna det igen.

Hjärntrött

Så sitter jag där och är så hjärntrött att jag bara vill att klockan ska bli "gå hem". Bredvid mig sitter en äldre dam som har pratat och gått efter mig sedan jag började kl 7 i morse och oavbrutet pratat mig i örat och pockat på uppmärksamhet om jag inte lyssnar för en sekund. Nu är klockn 20.30 och det är en halvtimme kvar.

Nu tittar hon på mig och med en högtravande stämma vill klargöra för mig ett och annat före hon ska gå hem till sitt, för hon har varit här på hemmet alldeles för länge idag. "men kära nån utbrister hon. Jag måste fråga dig! Köttbullarna blev goda när jag gick där över torget. Mamma har faktiskt sagt ...att....blev inte blommorna vackra i den där .....Men hon blev glad över att jag var där en stund...för duscha tycker jag inte om. Nä, jag ska nog ta mig en funderare hur det gick till..läppstift ska väl hålla längre? (jag nickar och försöker slänga en blick på nyheterna på TV som står på) Förstår inte vad jag lagt min väska. Undra om jag ska åka buss fast jag är ju ganska mätt. Den där färgen ...snö är väl bra? Nä, nu lilla vän ska jag gå hem. "Du bor här, så jag kan gå med dig in i ditt rum där du har dina saker och hjälpa dig att klä om till nattlinne" Nu skojar du med mig. Skulle jag bo här?! Det skulle inte min mamma gilla. Det är väl fredag idag? "Nej, det är torsdag och vid denna tiden brukar du vilja lägga dig eftersom dagen varit lång" Vad var det i de där skorna som smakade så gott? Kan du tänka dig att när jag damsugade så bara var de där. Man ska vara snäll och lyssna. Jag kan inte förstå hur högt de sover de där.... Vattenkanna kan man faktiskt åka med om det....nä, nu har jag varit här för länge nu ska jag gå hem. "du bor här...."

Handlingsförlamad

Alltså, jag kan inte skriva längre - det tar emot. Antagligen för att jag tycker att jag inte har något att delge den som kanske skulle läsa det. Har några funderingar och en av dessa är om jag just träffade en pervers jävel eller en människa som har värsta skitjobbet?

Var ute med hunden nyss och då var det en kille (inte i arbetskläder) som tömde sopsäcken där hundägare slänger bajspåsarna. Han smög iväg med påsen och tittade snabbt på mig. Hur normalt är det att någon byter säckar i vanliga kläder kl 1.30 på natten? Jag var tvungen att svänga om och gå och titta om det satt en säck i och visst gjorde det. Stackars sate hur det än är...