Inget nytt, men jag lever

Här är jag, eller här är en annan jag. Nä så kan det nog inte heta men här är jag med ett förändrat jag. Jag är inte jag längre. Jag har blivit den avskalade, förkuvade "någon" som inte längre räknas någonstans för jag har gett upp. Jag försöker och försöker att tänka positivt, snart är jag där och då....

Nej, nu är jag här och det händer ingenting som gör mig till den människa jag vill vara för jag har inte den kraften att ta mig dig. Jag orkar inte kämpa för det där lilla extra som skulle kunna förgylla min tid till lite positivare. Jag har helt enkelt lagt av. Jag jobbar och har ingenting att påverka mitt jobb än så länge. Jag tjänar min lön så jag kan betala mina räkningar men sedan är det ingenting kvar.

Jag har precis klarat av att min dotter fått en fin examen men det har jag fått jobba ihop till i över ett halvår och det kommer hänga i sommaren slut...men sedan....ni hör ju...sedan....

Jag får ingen semester i år heller, jag får sommarjobb. Men den som skulle behöva sommarjobb är nog min lilla dotter istället. Men har jag inte haft semester de senaste 10 åren eller vad det nu kan vara så behöver jag väl det inte nu heller. "jag får ju vara glad att jag har jobb" att sedan min nu nyss fyllda 19-åriga dotter tjänar mer än jag och bor hemma det är en annan ekvation som är svår att hantera.

Jag är avsexualiserad. Jag har absolut ingen lust kvar. Skönt för visso, men sorgligt. Jag har blivit könlös, det betyder inget längre för jag är aldrig och då menar jag ALDRIG kåt längre. Jag längtar inte ens efter närhet eller kärlek. Jag har fullt upp med att överleva och klara vardagen så det har bara lagts in och locket på. Jag har inte en tanke på att jag skulle träffa någon och jag har ingen kontakt någonstans som lockar mig. Jag är kärring på riktigt. Bitter? Kanske...

Jag har blivit en enstöring. Jobbar jag så behöver jag inte göra annat. När jag inte jobbar fixar jag vardagen åt mina döttrar. Är de inte hemma så har jag hunden som måste aktiveras. Jag är en osocial människa på min lediga tid.

Nu låter jag uppgiven och jag förstår inte varför jag sätter mig och skriver här igen. Men kanske är det för att jag måste ändra på ett och annat. Jag är inte uppgiven hela tiden. Det är fortfarande så att ingen kan sätta sig på mig. Men att jobba i en organisation där man inte räknas gör att man heller inte kan påverka. Jag ser fortfarande ur ett ovanperspektiv hur de jobbar och bemöter sin personal. När jag påpekar eller pratar högt kan det uppstå att någon snappar upp och vips så har en "mellanchef" kommit på något bra. Visst jag bjuder på det men JAG vet och DEN vet var krutet kom ifrån. Någon gång kanske om jag får ett annat jobb eller inte bli beroende av den futtiga lön jag får varje månad så ska jag skriva en bok. Jag har det mesta nedskrivet så det skulle bli en ganska rolig bok ur många perspektiv på hur illa ställt det är och hur man år 2011 kan bemöta folk.

Nu är jag snart redo

Jag har härdat ut och kämpat på MEN alla har en gräns och jag har nått min. Jag finner mig inte i det längre och nu skiter jag i om jag gör mig omöjlig. De ska fan få se vem de tror de spelar med. Jag har redan skrivit mina brev färdiga och får jag inte svar omgående av högsta idioten i organisationen, så lär andra få ta del av skiten. Man tror ju inte man lever i Sverige år 2011.


Någon kallade mig sunshine förut...nu är jag bara en bitter bitch!!!

Svarta ögon

Jag pratar aldrig om det vad jag kan känna in och vilka bilder som kommer till mig. Det har varit ganska lätt att bära och att hålla ifrån sig om man vill det. Ikväll tittade jag på en film på 3an och där var gerillakrig och mycket skjutande och ondska folk-mot-folk. Då minns jag tydligt igen det som hände mig i somras. Jag var på en marknad med mycket folk som strosade runt. En fin kväll och jag hade hunden med mig. Plötsligt när jag går där får jag kalla kårar och känner ONDSKA.

Hur kan man känna ondska? Jag kan bara förklara det med att när man känner kärlek så blir man sådär varm i hela kroppen. Den känslan kan man ju lätt få med sina barn och käresta. Sistnämnda gäller inte mig. Hur som helst var det en tydlig känsla av just "ondska" Jag blev stel i hela kroppen och kalla kårar for genom kroppen. Jag fick stanna upp och känna efter varför det blev så. Då ser jag tre killar gå förbi i ca 25-30 årsåldern med utländsk härkomst och han i mitten var det som det gällde. Han tittade aldrig åt mig och jag kunde inte hålla kvar blicken heller på honom för då hade jag gått sönder. Jag var tvungen att gå hem. Det var första gången detta hände mig att jag kände in ondska och ikväll blev jag påmind.

Huga... jag vill inte känna det igen.

Hjärntrött

Så sitter jag där och är så hjärntrött att jag bara vill att klockan ska bli "gå hem". Bredvid mig sitter en äldre dam som har pratat och gått efter mig sedan jag började kl 7 i morse och oavbrutet pratat mig i örat och pockat på uppmärksamhet om jag inte lyssnar för en sekund. Nu är klockn 20.30 och det är en halvtimme kvar.

Nu tittar hon på mig och med en högtravande stämma vill klargöra för mig ett och annat före hon ska gå hem till sitt, för hon har varit här på hemmet alldeles för länge idag. "men kära nån utbrister hon. Jag måste fråga dig! Köttbullarna blev goda när jag gick där över torget. Mamma har faktiskt sagt ...att....blev inte blommorna vackra i den där .....Men hon blev glad över att jag var där en stund...för duscha tycker jag inte om. Nä, jag ska nog ta mig en funderare hur det gick till..läppstift ska väl hålla längre? (jag nickar och försöker slänga en blick på nyheterna på TV som står på) Förstår inte vad jag lagt min väska. Undra om jag ska åka buss fast jag är ju ganska mätt. Den där färgen ...snö är väl bra? Nä, nu lilla vän ska jag gå hem. "Du bor här, så jag kan gå med dig in i ditt rum där du har dina saker och hjälpa dig att klä om till nattlinne" Nu skojar du med mig. Skulle jag bo här?! Det skulle inte min mamma gilla. Det är väl fredag idag? "Nej, det är torsdag och vid denna tiden brukar du vilja lägga dig eftersom dagen varit lång" Vad var det i de där skorna som smakade så gott? Kan du tänka dig att när jag damsugade så bara var de där. Man ska vara snäll och lyssna. Jag kan inte förstå hur högt de sover de där.... Vattenkanna kan man faktiskt åka med om det....nä, nu har jag varit här för länge nu ska jag gå hem. "du bor här...."

Handlingsförlamad

Alltså, jag kan inte skriva längre - det tar emot. Antagligen för att jag tycker att jag inte har något att delge den som kanske skulle läsa det. Har några funderingar och en av dessa är om jag just träffade en pervers jävel eller en människa som har värsta skitjobbet?

Var ute med hunden nyss och då var det en kille (inte i arbetskläder) som tömde sopsäcken där hundägare slänger bajspåsarna. Han smög iväg med påsen och tittade snabbt på mig. Hur normalt är det att någon byter säckar i vanliga kläder kl 1.30 på natten? Jag var tvungen att svänga om och gå och titta om det satt en säck i och visst gjorde det. Stackars sate hur det än är...

I drömmarnas land

Nä, inte ens i drömmarnas land går det rätt för mig. Hur är det möjligt att jag inte drömmer "rätt" när jag har chansen. Inatt drömde jag om två mycket attraktiva män. Vad gjorde jag? Jag såg till att det gick åt helvete inte ens en smekning/kyss rätt att de uppenbarligen var intresserade av mig. Hur är det möjligt? Jag är en idot med problem när jag inte ens kan drömma mig bort...

Lyckopiller

Jag skulle helt klart behöva lyckopiller eller dyl. Är jag inte på jobbet så ligger jag i soffan och tittar på TV/film. Helt klart osunt!

Vilodag utan vatten

Lappen har suttit i trappen i 2 veckor nu om att vattnet skulle stängas av idag. Kom jag ihåg det? Nej! Inte ens lite kaffevatten hade jag och inget vatten till vovven. Den stora dottern var först på toa så hon spolade naturligtvis också... Alltså, bra start. Ösregn ute och det var bara att bege sig till affären och köpa 3 liter stillvatten á 26 kr. Precis vad jag behöver använda mina slantar till....

Det blev en dag i soffan med filt och TV. Jag tittade på sådana program jag aldrig ser. Top model, dr Phil och en massa annat. Ganska skönt att bara ligga där och inte kunna göra annat. Visst, man behöver inte vatten till dammsugaren men jag kom inte för mig. Jag fick massa energi till att tvätta när väl vattnet kom så idag tog jag ner gardiner, soffkuddar och mattor och fick dem tvättade och även torkade. I morgon ska jag putsa fönster om jag inte ska jobba.

Fick erbjudande av mamma att möta henne på Citygross i morgon. Ett erbjudande man inte tackar nej till. Jag måste hamstra för att klara mig till nästa månad. Denna månaden har jag bara lånat 700 kr än så länge.

Jag ska åka till Norge och jobba snart så då hoppas jag på lite paybacktime. Tänk om jag träffar en norrman förresten, nej nu ska jag inte låta tankarna fara....

Hur kul är det på en skala att ha en hund som vill ut när det ösregnar och det med boll för att han måste springa? Jag kom upp ur soffan för en stund och så tog jag mina skitsnygga röda gummistövlar och den fulaste regnrocken i stan och var ute exakt 28 minuter.

För övrigt är jag fet, oklippt, otränad, blek, fattig, kärlekskrank, trött och har tappat gnistan - men jag ler ändå. Det som är konstigt är att jag tydligen ger energi ändå. Fick höra det på jobbet av en sk arbetskamrat "du är alltid så himla glad och man blir glad när man ser dig" - jo jo....de skulle veta hur jag känner mig.

Sad

Känner mig ensam och ledsen.

.

Ej soppmorsvänligt

Att starta dagen före kl 06.00 är inte min grej. Eftersom det verkar som de som bokar mig endast ger mig dagturer och tidiga mornar och att jag överskattar mig själv varje kväll med att tro att jag ska hinna duscha, rasta hunden och få i mig något i magen före jag går till jobbet är inte en sanning - någon dag. Så ikväll ska jag lura mig. Jag ska duscha ikväll, lägga fram kläder och bre mackorna för jag är tusen gånger piggare just nu än jag kommer vara i morgon bitti.

Ring mig inte är du snäll

Jag har alltid varit någon man väljer att prata med. Jag brukar finnas till för mina vänner när det behövs. Jag har lyssnat, vänt och puschat så mycket som jag förmår. Nu har det nog nått en gräns. Det är så många som just använder det när de känner behov av att någon lyssnar. Men hur är det när det är tvärtom? Det är inte många som finns där då kan jag konstatera. Var var alla stöd när jag t ex skilde mig? Även då var jag fast beslutsam och mina nära tror nog inte att jag behöver stöd, jag får skylla mig själv antagligen.

Vad jag upplever som tråkigt är att när livet är positivt och återgår från någon kris till livsglädje igen så upphör behovet av mig. Svårt att inse det men så har det varit många gånger.

Nu är det en vän till mig som ska skiljas och jag kom ihåg hur hon nästan föraktade mig. Det var utanförskap som gällde rätt att man varit vänner sedan barnsben. Man fick speciella inbjudningar t ex "du kan också komma" parmiddagar utalades och allmänt spänt läge för de flesta "lyckligt" gifta. Nu är det då dax för en att skiljas och hon krisar som värst och vill ha uppmärksamhet och stöd. Detta är abslut inte min stil, men jag orkar faktiskt inte bry mig. Varför skulle jag? Nä, jag orkar inte och det hemska är väl att jag faktiskt inte bryr mig det minsta så stödet skulle nog bara bli konstlat.

Som någon sa till mig "själv göra - själv ha"

Stark

Varför är jag stark? Ensam är stark. Nej, kan inte hålla med om det på något sätt. Ändå har jag det inprogramerat i mig att jag är stark och jag klarar av allt. Sedan jag var liten så har alla haft en tro på mig att jag skulle klara av allt för jag "var så framåt och stark" Vad kan jag säga? Jag uppfyller kraven och kämpar på med mitt liv som en idiot. Det är många år nu som varit "för" kämpiga för att jag ska orka...egentligen. Men jag håller i och när man är stark, så finns det liksom inte något allternativ till att lägga sig ner och inte klara av. Omgivningen förväntar sig att jag löser det och på något konstigt sätt så gör jag ju faktiskt det och ibland får jag kredit för det. Men nu vet jag att jag inte orkar hålla i så länge till, det måste vända.

Det måste in nya tankar och nya mål för förändring i mitt liv. Klarar jag det? Har aldrig känt mig så svag som nu. Jag har dragit mig undan det sociala livet, jag är inte jag längre. Dessutom har jag blivit äldre, mindre attraktiv, bittrare och jag tror inte jag skrattar så mycket längre.

Pengar gör en inte lycklig, men pengar måste man ha för att överleva så jag kan bara konstatera att pengar skulle göra mig lyckligare just nu.

Aktiviteter

Ghaaa och usch, jag är nog en dålig mamma! Just nu orkar jag bara inte tänka på att gå på dotters idrottsmöte. Sanningen är den att jag helt enkelt inte har möjlighet att lägga mina helger på att köra runt i södra Sverige, upp till tio mil gången. Jag har varken råd till bensinen eller lust om jag nu är ledig att köra runt. Är jag hemsk?

Dotter själv gillar idrotten men vill fokusera på gymnasiet främst. Det innebär att hon inte kan träna lika många gånger i veckan som de vill. Hon skulle vilja spela när hon kan och har möjlighet, men den kombinationen finns ju tyvärr inte. Antingen satsar man allt eller inget.

Jag blir trött...trött...trött av krav på mig....

Okunskap

Med dålig utbildning och utanförskap föds missnöjet och det var med sorg i hjärtat man fick se SDs siffror igår. Inte oväntat eftersom det på min arbetsplats pratas helt öppet om att man stödjer dem. Karlskrona på kartan än en gång där man skäms över misslyckandet. Att sedan se och höra från SDs valvaka i TV gjorde ju att man bara inte kan fatta att det handlar om val till Sveriges riksdag när det låter som en fredag/lördagkväll när det festas som mest här i grannhusen. Det är de där primalskriken som man legat och undrat över varför killar ska låta sådär överröstande för att verkligen höras. Åhh...ååå...åååhhhh....å...hå! SD får nog putsa på sina anhängare om de ska bli lika trovärdiga som Jimmy Åkesson och då får de väl ligga i....

Jag hoppas de som röstade in dem får stå till svars för sin dumhet. Jag tänker i alla fall INTE var tyst på jobbet när orden flödar ur mun.

Soffliggaren

Har just tittat på ett program som heter "Uncover boss" En vd ger sig ut på "golvet" och jobbar tio dagar för att kunna ta bättre beslut för företaget i fortsättningen. De får en närhet och en ärlighet av arbetarna om vad som är fel och hur de känner osv. Ett intresant program att titta på och jag har sett några stycken.

Tänk om, jag menar tänk OM det hade hänt inom äldrevård, skola osv Det hade skett förändringar helt klart - ingen vet hur det egentligen är förrän man är där. Eftersom jag bara arbetat 2,5 år inom äldrevården så har jag helt andra ögon och tankar om verksamheten. Jag känner att jag skulle kunna göra förändringar till det bättre hur lätt som helst. Där jag jobbar saknas ledarskap totalt eller kompetensen till ett gott sådant.

Det jag ville säga var att det är ett kul program och det ger insikter.

Tummen ner

Jag förstår mycket väl varför regeringen angriper de förtidspensionerade och vill ha ut dem i jobb eftersom det alltid är bättre att vara en del i samhället än ett utanförskap. Det finns många åsikter om hur de har hanterat människor i livskris. MEN om man nu tittar och lyssnar på partierna nu före valet, så är ungdomsjobben det som är prio ett. Varför var det inte prio ett före man tvingar ut de sjuka i arbete? Eftersom de inte tog ungdomarna först så förstår man att det inte är syftet att göra människor delaktiga i samhället utan att spara pengar och få ner statestiken och omfördela utbetalning av skattepengar. Jag anser att de fördummar oss med deras syfte.

Att få ut friska unga människor är väl lätt att förstå att det MÅSTE vara prio 1 eller?

I tankar...

När jag stod där och diska så kom jag att tänka på han med den gudomliga rösten. En röst som jag aldrig hört mer än från honom. Tänker hur det kommer sig och vad det var för något speciellt. Det var en man jag mötte genom nätdejting för ca 5 år sedan. När han ringde mig var jag liksom tvungen att sätta mig ner. En mjuk behaglig ton som säkert var hypnotiserande.

Vi träffades och jag kan lova att jag inte ens tittat på mannen om jag mött honom på gatan. Man kan säga att han var t o m frånstötande. Säkert visste han makten med rösten och när vi senare ändå hamnade hemma hos mig så smälte jag som smör och blundande och lät mig njutas av både han och hans röst. Fantastiskt sex och jag tror faktiskt det skulle kunna gå för mig av att enbart höra hans röst. Det var inte vad han sa, utan hur han lät....sammet, rakt in i hjärtat.

Nu står jag här och försöker förnimma hur den lät, men naturligtvis är det omöjligt. Vad märkligt att en röst kan ha sådan inverkan. Varför har jag aldrig varit i närheten av någon med samma röstläge eller förmåga? Jag träffade honom några gånger och var t o m på resa men jag avslutade...

Nu skulle jag kunna tänka mig ringa igen bara för att höra honom svara...

Inte ens rolig längre

Att man är i en svacka igen går inte att förneka. Idag har jag tagit tag i soppboet så det blir rent och hemtrevligt igen. Tvättstugan är fullmatad, ikväll hoppas jag att jag är nöjd med min insats - fan vad jag är jobbig om jag inte fixar allt idag.

Ikväll ska vi ha bakad potatis/bröd, räkor och jag ska dricka vin för jag fick en flaska i helgen. Stora dotter och jag kommer överens för det mesta nu för tiden, men det är svårt att inte ha pengar för jag kan aldrig erbjuda något kul utanför boet. Skulle vilja kunna bjuda på fika, gå på badhus, eller köpa henne något. Mycket styrs faktiskt av pengar rätt att man kan ha det mysigt ändå...utan.

Jag är så JÄVLA trött på att vara utan pengar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag som person är INTE ens rolig längre utan trötttttttt

Snart är det lön och då kan jag hämta ut medicinen som kanske hjälper mot "trycket"

...

Är så jävla trött på min sk arbetsgivare, så nu tänker soppmor åka till Norge och jobba. Jag får då dubbel månadslön mot vad jag har nu, för endast två veckors jobb. Vad hindrar mig mer än mina gamla spår jag går i och harvar?

Hunden....*suck*

Kan detta vara läget?

Det verkar omöjligt att bli förälskad igen. Så, kvällensen fråga är om det är så här det ska förbli? Kommer jag bli sexlös och bitter resten av livet? Vart tog allt vägen? Det känns som om jag inte skulle kunna bli förälskad igen. Det har gått så lång tid att jag inte ens räknar med det längre. Jag har nog lagt locket på. Jag försöker inte ens, bara tanken gör mig trött. Är jag i klimakteriet eller vad fan är det frågan om? Jag kommer bli bitter, jag känner det på mig. Jag har tydligen skaffat mig för höga krav och se där! Tågen gick och jag var för kräsen eller vad jag nu blev eller var för naiv och tro på den rena kärleken med full tillit. Att det skulle finnas någon av det manliga könet som levde upp till mina krav. Antagligen för mycket Starlet, film och lyrik om den stora kärleken. Tänk om jag missade hela poängen? Hur skulle man kunna sänka sina krav? Inte jag, aldrig....

Åhhhh

Rensat vinden på loppissaker, gått igenom mammas skåp och lådor, har just nu hallen full med Ikeakassar och saker i bilen. Skulle ringa och boka idag och det är ju katastrof!!!!! De hade ingen plats ledig. Inte kul, inte kul, inte kul.......

Ska vi nu behöva ha skiten i lägenheten? Nästa vecka är jag inte ledig så det handlar då om två veckor med saker i boet OCH det värsta. Jag behöver ju matpengar!

Ibland brister det...

Min personlighet är väldigt stabil och det ska mycket till för att något ska rubba den. Jag tar det mesta lugnt och funderar på lösningar. Men ibland, när man samlat på sig en del som man lägger på hög där i hjärnan så kan det brista. Ibland tvingar jag mig till att gråta MEN idag behövdes inte det. Jag grät floder och det fick någon ta där i luren som väl inte förstod någonting "att en sådan liten sak kunde göra mig så ledsen" Om jag skulle orka gå igenom högen så ska jag skriva om det här eller kanske till min arbetsgivare. Eller nu gick jag för långt, jag har ju ingen arbetsgivare. Jag har bara arbetat tre år i äldreomsorgen. Kanske om ett halvår om de ringer så kan jag säga att jag är anställd.

Att bli illa bemött kan jag ta ..... ibland....men inte idag och säkert inte i morgon heller..

Sakletare

Ja, idag är jag sakletare. Gjorde mina räkningar och det är ett faktum att jag behöver pengar denna månaden. Man skulle kunna lägga sig ner och deppa ihop och det försökte jag väl ungefär en halvtimme, men nu ska jag sätta fart och se vad jag skulle kunna sälja för att skrapa ihop till maten denna månaden.

.... Ha!!! Tänka sig att jag sparat mina vigselringar, varav det sitter en liten briljant på den ena. Nu ska jag bege mig till en liten upphandlare av guld. De måste ju vara värda en femhundring eller?

Jag spyr nästan...

Hör partidebatten och känner mig nästan kräkfärdig. Var hör jag hemma. Varför pratar de om lågavlönade kvinnor med 25 tusen i lön? Att man helst ska lägga undan en slant varje månad osv....

Jag är ensamstående lågavlönad med två tonårsdöttrar och jag fick 10 100 kr i lön denna månaden. Jag har inget bostadsbidrag, ett underhållsstöd (1250) och en hyra på 6100. Mina fasta utgifter är 2500 kr.

Hur fan ska jag kunna lägga undan en enda krona? Jag får istället fråga mig. Hur fan ska jag få mat på bordet hela månaden?

Hjärtat blöder...igen

Usch, idag är en deppdag. Har suttit och druckit kaffe och verkligen tänkt på hur man inte ska tappa tron på oss människor?

Av en slump så tittade jag på "De dansande pojkarna från Afghanistan" igår på Kunskapskanalen. Så jävla hemskt att mitt hjärta blöder. Orkar du, så kolla på "SVT play" tror även det skulle sändas igen den 27e.

Hur ska man kunna ha en god tro om människor?