tisdag 19 oktober 2010

Vilodag utan vatten

Lappen har suttit i trappen i 2 veckor nu om att vattnet skulle stängas av idag. Kom jag ihåg det? Nej! Inte ens lite kaffevatten hade jag och inget vatten till vovven. Den stora dottern var först på toa så hon spolade naturligtvis också... Alltså, bra start. Ösregn ute och det var bara att bege sig till affären och köpa 3 liter stillvatten á 26 kr. Precis vad jag behöver använda mina slantar till....

Det blev en dag i soffan med filt och TV. Jag tittade på sådana program jag aldrig ser. Top model, dr Phil och en massa annat. Ganska skönt att bara ligga där och inte kunna göra annat. Visst, man behöver inte vatten till dammsugaren men jag kom inte för mig. Jag fick massa energi till att tvätta när väl vattnet kom så idag tog jag ner gardiner, soffkuddar och mattor och fick dem tvättade och även torkade. I morgon ska jag putsa fönster om jag inte ska jobba.

Fick erbjudande av mamma att möta henne på Citygross i morgon. Ett erbjudande man inte tackar nej till. Jag måste hamstra för att klara mig till nästa månad. Denna månaden har jag bara lånat 700 kr än så länge.

Jag ska åka till Norge och jobba snart så då hoppas jag på lite paybacktime. Tänk om jag träffar en norrman förresten, nej nu ska jag inte låta tankarna fara....

Hur kul är det på en skala att ha en hund som vill ut när det ösregnar och det med boll för att han måste springa? Jag kom upp ur soffan för en stund och så tog jag mina skitsnygga röda gummistövlar och den fulaste regnrocken i stan och var ute exakt 28 minuter.

För övrigt är jag fet, oklippt, otränad, blek, fattig, kärlekskrank, trött och har tappat gnistan - men jag ler ändå. Det som är konstigt är att jag tydligen ger energi ändå. Fick höra det på jobbet av en sk arbetskamrat "du är alltid så himla glad och man blir glad när man ser dig" - jo jo....de skulle veta hur jag känner mig.

torsdag 14 oktober 2010

onsdag 6 oktober 2010

Ej soppmorsvänligt

Att starta dagen före kl 06.00 är inte min grej. Eftersom det verkar som de som bokar mig endast ger mig dagturer och tidiga mornar och att jag överskattar mig själv varje kväll med att tro att jag ska hinna duscha, rasta hunden och få i mig något i magen före jag går till jobbet är inte en sanning - någon dag. Så ikväll ska jag lura mig. Jag ska duscha ikväll, lägga fram kläder och bre mackorna för jag är tusen gånger piggare just nu än jag kommer vara i morgon bitti.

måndag 4 oktober 2010

Ring mig inte är du snäll

Jag har alltid varit någon man väljer att prata med. Jag brukar finnas till för mina vänner när det behövs. Jag har lyssnat, vänt och puschat så mycket som jag förmår. Nu har det nog nått en gräns. Det är så många som just använder det när de känner behov av att någon lyssnar. Men hur är det när det är tvärtom? Det är inte många som finns där då kan jag konstatera. Var var alla stöd när jag t ex skilde mig? Även då var jag fast beslutsam och mina nära tror nog inte att jag behöver stöd, jag får skylla mig själv antagligen.

Vad jag upplever som tråkigt är att när livet är positivt och återgår från någon kris till livsglädje igen så upphör behovet av mig. Svårt att inse det men så har det varit många gånger.

Nu är det en vän till mig som ska skiljas och jag kom ihåg hur hon nästan föraktade mig. Det var utanförskap som gällde rätt att man varit vänner sedan barnsben. Man fick speciella inbjudningar t ex "du kan också komma" parmiddagar utalades och allmänt spänt läge för de flesta "lyckligt" gifta. Nu är det då dax för en att skiljas och hon krisar som värst och vill ha uppmärksamhet och stöd. Detta är abslut inte min stil, men jag orkar faktiskt inte bry mig. Varför skulle jag? Nä, jag orkar inte och det hemska är väl att jag faktiskt inte bryr mig det minsta så stödet skulle nog bara bli konstlat.

Som någon sa till mig "själv göra - själv ha"

söndag 3 oktober 2010

Stark


Varför är jag stark? Ensam är stark. Nej, kan inte hålla med om det på något sätt. Ändå har jag det inprogramerat i mig att jag är stark och jag klarar av allt. Sedan jag var liten så har alla haft en tro på mig att jag skulle klara av allt för jag "var så framåt och stark" Vad kan jag säga? Jag uppfyller kraven och kämpar på med mitt liv som en idiot. Det är många år nu som varit "för" kämpiga för att jag ska orka...egentligen. Men jag håller i och när man är stark, så finns det liksom inte något allternativ till att lägga sig ner och inte klara av. Omgivningen förväntar sig att jag löser det och på något konstigt sätt så gör jag ju faktiskt det och ibland får jag kredit för det. Men nu vet jag att jag inte orkar hålla i så länge till, det måste vända.

Det måste in nya tankar och nya mål för förändring i mitt liv. Klarar jag det? Har aldrig känt mig så svag som nu. Jag har dragit mig undan det sociala livet, jag är inte jag längre. Dessutom har jag blivit äldre, mindre attraktiv, bittrare och jag tror inte jag skrattar så mycket längre.

Pengar gör en inte lycklig, men pengar måste man ha för att överleva så jag kan bara konstatera att pengar skulle göra mig lyckligare just nu.