måndag 4 oktober 2010

Ring mig inte är du snäll

Jag har alltid varit någon man väljer att prata med. Jag brukar finnas till för mina vänner när det behövs. Jag har lyssnat, vänt och puschat så mycket som jag förmår. Nu har det nog nått en gräns. Det är så många som just använder det när de känner behov av att någon lyssnar. Men hur är det när det är tvärtom? Det är inte många som finns där då kan jag konstatera. Var var alla stöd när jag t ex skilde mig? Även då var jag fast beslutsam och mina nära tror nog inte att jag behöver stöd, jag får skylla mig själv antagligen.

Vad jag upplever som tråkigt är att när livet är positivt och återgår från någon kris till livsglädje igen så upphör behovet av mig. Svårt att inse det men så har det varit många gånger.

Nu är det en vän till mig som ska skiljas och jag kom ihåg hur hon nästan föraktade mig. Det var utanförskap som gällde rätt att man varit vänner sedan barnsben. Man fick speciella inbjudningar t ex "du kan också komma" parmiddagar utalades och allmänt spänt läge för de flesta "lyckligt" gifta. Nu är det då dax för en att skiljas och hon krisar som värst och vill ha uppmärksamhet och stöd. Detta är abslut inte min stil, men jag orkar faktiskt inte bry mig. Varför skulle jag? Nä, jag orkar inte och det hemska är väl att jag faktiskt inte bryr mig det minsta så stödet skulle nog bara bli konstlat.

Som någon sa till mig "själv göra - själv ha"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar